Det inlägg du ville läsa finns förmodligen strax nedanför, eller någonstans nedanför
Eftersom jag uppmärksammade detta strax efter själva händelsen - - har jag också försökt, då och då, att vara uppmärksam på om något nytt skulle framgå om den kidnappade prästen. Inget sådant har framgått, även om många rykten har cirkulerat.
-
Dyker Paolo Dall'Oglio trots allt upp ? I sådana fall - om han inte omgående blev dödad - kan han ha suttit inspärrad i ett av ISIS' underjordiska fängelser. Eller har han spelat någon annan roll? I en spänd väntan på nyheter om honom kan omutliga fakta och febriga drömmar ha blandats med varandra. Nyligen har en bok anmälts som kan utgöra ett exempel på det. I den formuleras dock litet speciella tankar, enligt denna recension, (översatt från italienska med hjälp av Google och Yandex översättar-program - fel kan förekomma/Blogred.) som jag här tar med ett stycke av :
Syrien - och jesuit-prästen Paolo Dall'Oglio's "kämpande" hopp
..
Ett porträtt-galleri, som en serie foton som har tagits från olika vinklar, av dem som mötte honom under de senaste trettio åren där på fältet i Syrien. "Paolo Dall'Oglio - profetian som tystnade" (utgiven på Sao Paolo's förlag, 210 sidor...) - av Ricardo Cristiano, med en introduktion av fr. Frederico Lombardi (som vi publicerar en sammanfattning av) - är en text som stöds av "Föreningen Journalist-vänner till prästen Dall'Oglio", nästan fyra år efter kidnappningen av den italienske jesuiten, den 29:e Juli 2013.
I den andra delen av boken finns en samling texter, tagna från en månatlig tidskrift - "Folket" - där Dall'Oglio medverkade, inklusive den senaste av dem, som publicerades när han redan var i kidnapparnas händer. Slutligen finns en serie av reflexioner av Paolo Branca, Antoine Courban och Massimo Campanini, gjorda över hans religiösa och politiska dialoger, som anknyter till "hans folks tragedi", i hoppet att snart få möta honom.
Frederico Lombardi: Under tre och ett halvt år har vi inga som helst nyheter om Paolo, och Syrien håller på att dö. Vad skulle Paolo göra i denna tid om han kunde vara i rörelse och tala? Vad skulle han ha gjort eller sagt mer till det syriska folket, än vad han sa innan det ödesdigra datumet 29:e Juli 2013? Enligt ett av vittnesbörden i denna bok var det då en av de värsta tidpunkterna att bege sig till Raqqa, medan ISIS tog kontroll och höll på att eliminera sina motståndare, "men ..just eftersom tiden och platsen var sämsta tänkbara, var det inte konstigt att prästen Paolo befann sig där".
Låt de orden tala för sig själv, och låt särskilt de senare beröra oss med den styrka och den passion som präglade och kommer att prägla varje möte med honom. Angående det hopp som inspirerade honom, sa han "hoppet kommer i kampens, och inte i förutsägelsens ordning" (Juli 2013) Angående fader Murad's (en präst som blev halshuggen vid den tidpunkten - se artikel ) död , sa han: "Hans martyrskap är en ära för kyrkan, men dåliga nyheter för den syriska revolutionen"....striden går vidare.." (sista brevet , i mitten av Juli 2013)
I dessa för världshistorien så kritiska år, när folken i Väst inte förstår vad tillströmningen av andra folk - och ett särskilt stort antal muslimer - innebär, så sluter de sig och blir rädda; när muslimer kämpar för att tackla modernitetens utmaningar, och slåss och dödar varandra på ett grymt vis i sina egna länder, med de stora makternas komplicerade inblandning, och det flyter floder av blod... I dessa tider när påve Francis talar visionärt om "ett världskrig i bitar", uppmanar oss Paolo att på nytt öppna Första Mosebokens åldriga sidor, och åter läsa berättelsen om Abraham, att höra Ismael's törstande rop, och hans mor's - den frånskilda Hagar's, muslimernas moder's - gråt, men också att se den vattenkälla som Gud visar - i öknen (det åsyftade bibelstället är hämtat från 1 Mos. 21:a kapitel, verserna 14-20).
Genom att särskilt adressera "Ismael's törst" gjorde han sina regelbundna inlägg i den islamsk-kristna dialogen, och påminde därvid om Jesu rop på korset: "Jag törstar!". Paolo inbjuder oss att "upptäcka det kristologiska och ekklesiologiska värdet av de utstöttas rop, ett frustrerat och kanske rentav skrämmande rop, men ett rop som kyrkan inte kan annat än inse att det är en relevant del av frälsnings-historien".
Vill vi gå tillbaka till ursprunget och tränga ned så djupt ? Vill vi erkänna den urgamla splittringen för att kunna hela , för att göra Faderns, alltings Skapare's - och Hans Sons, som dog på korset för att försona alla sina barn - åstundan efter en universell fred, till vår åstundan ?
...
Viket perspektiv ! Och en allvarlig fråga. Har Paolo Dall'Oglio verkligen uppfattat "Ismael's rop", och sökt efter källan ?
- Ett allvarligt sökande, i sådana fall, som tycks ha kostat sitt pris.
SvD, NyheterIdag, OneIndia
Läs även andra bloggares åsikter om Syrien, Islam, Gud, Evangelium, Bibeln
-
Dyker Paolo Dall'Oglio trots allt upp ? I sådana fall - om han inte omgående blev dödad - kan han ha suttit inspärrad i ett av ISIS' underjordiska fängelser. Eller har han spelat någon annan roll? I en spänd väntan på nyheter om honom kan omutliga fakta och febriga drömmar ha blandats med varandra. Nyligen har en bok anmälts som kan utgöra ett exempel på det. I den formuleras dock litet speciella tankar, enligt denna recension, (översatt från italienska med hjälp av Google och Yandex översättar-program - fel kan förekomma/Blogred.) som jag här tar med ett stycke av :
Syrien - och jesuit-prästen Paolo Dall'Oglio's "kämpande" hopp
..
 |
| NÄR BLIR DEN HÄR BOKEN ÖVERSATT TILL SVENSKA ELLER ENGELSKA ? |
Ett porträtt-galleri, som en serie foton som har tagits från olika vinklar, av dem som mötte honom under de senaste trettio åren där på fältet i Syrien. "Paolo Dall'Oglio - profetian som tystnade" (utgiven på Sao Paolo's förlag, 210 sidor...) - av Ricardo Cristiano, med en introduktion av fr. Frederico Lombardi (som vi publicerar en sammanfattning av) - är en text som stöds av "Föreningen Journalist-vänner till prästen Dall'Oglio", nästan fyra år efter kidnappningen av den italienske jesuiten, den 29:e Juli 2013.
I den andra delen av boken finns en samling texter, tagna från en månatlig tidskrift - "Folket" - där Dall'Oglio medverkade, inklusive den senaste av dem, som publicerades när han redan var i kidnapparnas händer. Slutligen finns en serie av reflexioner av Paolo Branca, Antoine Courban och Massimo Campanini, gjorda över hans religiösa och politiska dialoger, som anknyter till "hans folks tragedi", i hoppet att snart få möta honom.
Frederico Lombardi: Under tre och ett halvt år har vi inga som helst nyheter om Paolo, och Syrien håller på att dö. Vad skulle Paolo göra i denna tid om han kunde vara i rörelse och tala? Vad skulle han ha gjort eller sagt mer till det syriska folket, än vad han sa innan det ödesdigra datumet 29:e Juli 2013? Enligt ett av vittnesbörden i denna bok var det då en av de värsta tidpunkterna att bege sig till Raqqa, medan ISIS tog kontroll och höll på att eliminera sina motståndare, "men ..just eftersom tiden och platsen var sämsta tänkbara, var det inte konstigt att prästen Paolo befann sig där".
Låt de orden tala för sig själv, och låt särskilt de senare beröra oss med den styrka och den passion som präglade och kommer att prägla varje möte med honom. Angående det hopp som inspirerade honom, sa han "hoppet kommer i kampens, och inte i förutsägelsens ordning" (Juli 2013) Angående fader Murad's (en präst som blev halshuggen vid den tidpunkten - se artikel ) död , sa han: "Hans martyrskap är en ära för kyrkan, men dåliga nyheter för den syriska revolutionen"....striden går vidare.." (sista brevet , i mitten av Juli 2013)
I dessa för världshistorien så kritiska år, när folken i Väst inte förstår vad tillströmningen av andra folk - och ett särskilt stort antal muslimer - innebär, så sluter de sig och blir rädda; när muslimer kämpar för att tackla modernitetens utmaningar, och slåss och dödar varandra på ett grymt vis i sina egna länder, med de stora makternas komplicerade inblandning, och det flyter floder av blod... I dessa tider när påve Francis talar visionärt om "ett världskrig i bitar", uppmanar oss Paolo att på nytt öppna Första Mosebokens åldriga sidor, och åter läsa berättelsen om Abraham, att höra Ismael's törstande rop, och hans mor's - den frånskilda Hagar's, muslimernas moder's - gråt, men också att se den vattenkälla som Gud visar - i öknen (det åsyftade bibelstället är hämtat från 1 Mos. 21:a kapitel, verserna 14-20).
Genom att särskilt adressera "Ismael's törst" gjorde han sina regelbundna inlägg i den islamsk-kristna dialogen, och påminde därvid om Jesu rop på korset: "Jag törstar!". Paolo inbjuder oss att "upptäcka det kristologiska och ekklesiologiska värdet av de utstöttas rop, ett frustrerat och kanske rentav skrämmande rop, men ett rop som kyrkan inte kan annat än inse att det är en relevant del av frälsnings-historien".
Vill vi gå tillbaka till ursprunget och tränga ned så djupt ? Vill vi erkänna den urgamla splittringen för att kunna hela , för att göra Faderns, alltings Skapare's - och Hans Sons, som dog på korset för att försona alla sina barn - åstundan efter en universell fred, till vår åstundan ?
...
Viket perspektiv ! Och en allvarlig fråga. Har Paolo Dall'Oglio verkligen uppfattat "Ismael's rop", och sökt efter källan ?
- Ett allvarligt sökande, i sådana fall, som tycks ha kostat sitt pris.
SvD, NyheterIdag, OneIndia
Läs även andra bloggares åsikter om Syrien, Islam, Gud, Evangelium, Bibeln
Kommentarer
Skicka en kommentar