Protestantismens kors

  Det var ett kors, och där stod Jesu mor och “den lärjunge som han älskade”, Johannes. Denne lärjunge skriver som ett ögonvittne till Kristi dödslidande på Golgata kors:”Och den som har sett detta, han har vittnat därom, och hans vittnesbörd är sant, och han vet att han talar sanning för att också ni ska tro; ” Joh 19:35

Herren kallade sina lärjungar att bära korset i hans efterföljelse. Så har korset – Kristi kors – fått oerhörda mått rätt igenom hela historien, alltsedan aposteln Paulus skrev sina sällsamma ord till kolosserna:

“Nu gläder jag mig mitt i mina lidanden för eder; och vad som fattas i det mått av Kristus-bedrövelser som jag i mitt kött måste utstå, det uppfyller jag nu för hans kropp, som är församlingen.”
Kol. 1:24

Vad innebär detta? Skulle något fattas i Kristi lidanden? Knappast. Eller är det apostelns delaktighet i Kristi lidanden, som det handlar om? Snarare det. Det var ju den frågan som Herren ställde till sina apostlar:”Kan ni dricka den kalk som jag dricker, eller genomgå det dop som jag genomgår?”

Mark. 10:38

Det var ju det de var kallade att göra:”Ja, den kalk jag dricker ska ni få dricka, och det dop jag genomgår ska ni genomgå,”
Mark. 10:39

När det nu hålls en konklav i Vatikanen eftersom en påve har stigit ned frivilligt från sin position för första gången på flera hundra år, så påminns jag trots det om protestantismens roll i historien. Protestantismen framträdde ju påtagligt just under de århundraden som gått sedan förra gången en påve frivilligt lämnade “Petri stol”. Och då det tillkännagavs den gången – i juli månad 1415 – så återstod det bara några timmar till att Jan Hus - en erkänd förelöpare till protestantismen - skulle brännas på bål.

Protestantismens – protestanternas kors:

- Jan Hus' bål den 6 juli 1415.
- Martin Luther's bannlysning , som drevs igenom av två påvliga bullor, 1520 och 1521.
- Bartolomeinatten mellan den 23:e och 24:e augusti 1572 -

utgör inte dessa exempel iallafall en begynnelse till “protestanternas kors”?

   De protestanter som mycket snart ställde krav om att få till stånd ett allmänt kyrkomöte, där Luthers och de protestantiska teologernas uppfattning kunde prövas så förutsättningslöst som möjligt. När ett allmänt, katolskt kyrkomöte äntligen kom (Trient 1545 - 1563) så var protestanterna inte representerade i det, annat än såsom fördömda och såsom förklarade vara kättare, vilket bevisas tydligt nog av de kyrkliga handlingar som offentliggjordes .

Sedan den tiden har katolikerna haft företräde var det gäller imponerande koncilier, korsprydda ceremonier och allsköns formaliteter. Och det är just detta som tjusar dem så än idag. Bara ett tweet av en from katolik talar sitt tydliga språk därom:”Se Kyrkans furstar är samlade från jordens alla ändar för att välja en ny tjänares Tjänare åt Gud !”

Sedan 1500-talet har dock alla kristna – såväl protestanter som ortodoxa och katoliker – fått starka gemensamma motståndare som växt fram i följd av upplysningstidens sekulära idéer, av den borgerliga franska revolutionens ateistiska,  och romantikens nyhedniska, ideal, och därpå följande, alltmer skrämmande, politiska och sociala experiment, då människan som ideologiskt alltmer övertygats om att hon inte är en syndare, grundligt i handling tycks ha bevisat motsatsen.

Och vad har det givit för mått åt protestantismens kors?
Inte så imponerande mått, alla gånger...


The Telegraph, Hugh Hewitt, SvD, Dagen

Läs även andra bloggares åsikter om Rom, Vatikanen, konklav