Det inlägg du ville läsa finns förmodligen strax nedanför, eller någonstans nedanför
Tillsammans med en annan broder från Maranata-församlingen for jag till Uppsala för att övervara högtidligheterna där i samband med biskops-vigningen söndagen den 8/11. Vi åkte dit för att se om det förekom några protest- handlingar, och för att eventuellt själva genomföra sådana. Vi kom till domkyrkan strax efter halv elva, och det rörde sig en del människor på platsen framför kyrkportarna. Gudstjänsten skulle börja klockan elva. Eftersom vi hade med oss en del tryckt material gick jag fram till de poliser som stod där, en grupp på fem-sex stycken polismän, och frågade om vi kunde dela ut det vi hade med oss. Ja, det skulle gå bra, bara inte inne i kyrkan eller på närområdet strax utanför kyrkportarna.
Så vi gick och ställde oss vid infarterna. Tydligen hade de flesta gudstjänstdeltagarna redan gått in, för det var först efter gudstjänstens slut som vi mötte någon större folk-massa. Men hela tiden gick det folk ut och in. Jag frågade en och annan hur de hade upplevt gudstänsten. Flera sade att de tyckte det var "fint". En som var uppenbart begeistrad sade : "Ja, gudstjänsten var som en föreställning, det var många ritualer".
Man hade således tagit intryck av skönheten.
Vår iver gäller sanningen. Som framgår av texten på Maranata-församlingens hemsida - skriven av Emanuel Johansson -så finns det en del allvarliga frågor .
Kommentarer
Skicka en kommentar